Foto: Försvarsmakten

Från invasionsförsvar till insatsförsvar till nationellt försvar

Artikel | Fredrik Müller-Hansen

Det finns få politikområden som genomlidit så drastiska och frekventa förändringar som försvarspolitiken.

Under kalla kriget hade Sverige ett invasionsförsvar med en grundtanke som i teorin var simpel – vårt land skulle kunna motstå en invasion av en främmande makt (läs: Sovjetunionen) och hela landet skulle försvaras. En massiv mobiliseringsorganisation byggdes upp och det militära försvaret var en del av ett större totalförsvar där i princip samtliga av samhällets beståndsdelar ingick. När en nu ser tillbaka på den tiden så går det så klart att ifrågasätta en hel del av de förgivettagna sanningar som dominerade samhällskroppen under tidsperioden. Hur var egentligen kvaliteten i våra krigsförband? Hur länge var det rimligt att vi skulle hålla ut i en krigssituation och var det så att USA skulle komma till vår undsättning trots vår uttalade alliansfrihet? Sveriges utsatthet kom att ställas på sin spets när den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Karlskronas skärgård hösten 1981. När det senare visade sig att ubåten även bar kärnvapenbestyckade torpeder så blev vårt land plötsligt en skådeplats för stormakternas kärnvapenupprustning.

Att många idag nostalgiskt ser tillbaka till denna tid är egentligen inte så konstigt. Säkerhetspolitiken var i stor utsträckning binär. Vi visste vilka som var ”goda” och vi visste vilka som var ”onda”. Vi visste vilken den tänkte motståndaren skulle vara i ett eventuellt krig, vilket underlättade försvarsplaneringen. Tanken att Sovjetunionen skulle upplösas och att hela östblocket skulle falla ihop tedde sig, åtminstone vid den här tidpunkten, som fantasier. På så sätt var omvärlden lättare att förstå och förhålla sig till, för både stat, samhälle och individ.

Men världen förändras och tio år efter att den sovjetiska ubåten gick på grund i Karlskronas skärgård så fanns inte Sovjetunionen längre. Warsawapakten hade upplösts och Östeuropa bestod nu av fria, självständiga länder. Med andra ord – hela grundvalen för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik hade radikalt förändrats. Så vad skulle vi nu med ett försvar till? Enkelheten som fanns under kalla kriget kom att övergå i en identitetskris och en strategisk ”time-out” efter Berlinmurens fall.

Men ett svar på frågan kom fortare än vi anat. Kriget i Bosnien kom, så här i efterhand, kanske att utgöra startskottet för internationaliseringen av det svenska försvaret. Om vi inte längre behöver försvara vårt eget land från en invasion så kan det svenska försvaret användas i internationella insatser. Och så kom det att bli. Insatsen i Bosnien efterföljdes av Kosovo, Liberia och Afghanistan (för att nämna några platser). Invasionsförsvaret hade nu ersatts av ett insatsförsvar. Ett försvar som var betydligt mindre i storlek men som nu skulle användas i praktiken. Vissa konkreta aspekter av ”insatsförsvaret” skiljde sig från det ”gamla” invasionsförsvaret; det fasta kustartilleriet lades i malpåse (vi behöver ju inte längre skydda vår kust mot en invasionsflotta) och brigadsystemet avskaffades i armén (i internationella insatser så behöver vi inte så stora förband längre). Listan på olika system och funktioner som avskaffades kan göras ganska lång. Men nedrustningen var i grunden en rationell handling, väl förankrad i säkerhetspolitiska analyser. Det stora hotet är borta och då behöver vi inte längre ett stort försvar. En direkt konsekvens av denna internationalisering var också en långt större och nu officiell och öppen integrering i Natos struktur. Sverige blev mer Natoanpassat än vissa Natoländer.

Men inget varar för evigt. Inte ens freden. När Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008 så började det ringa en del varningsklockor på försvarsdepartementet i Stockholm. Ett nytt försvarsbeslut var i antågande, men det sköts upp eftersom en ny omvärldsanalys nu behövdes göras. Är vår gamla ”fiende” på väg tillbaka? Fast i en annan skepnad? Nja, var nog slutsatsen. Det försvarsbeslut som togs 2009 lade fortsatt fokus på internationella insatser men framför allt; Sverige skulle ha ett yrkesförsvar. Värnplikten kom att göras ”vilande” 2010 men med möjlighet att återta den vid behov. Den nya ”insatsorganisationen” skulle bestå av 50 000 man och dessutom skulle det bara vara ”riktiga” förband – alltså inte förband som bara fanns på ett papper utan det skulle nu vara stående förband med anställd personal. Mobiliseringstiden skärptes rejält och hela försvaret skulle nu kunna sättas på fötter inom några dagar. En klar ambitionshöjning, även om inriktningen överlag inte hade förändrats.

Om Rysslands krig med Georgien 2008 hade börjat sända en del varningssignaler så kommer den stora vändningen 2014. Om Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning var det första paradigmskiftet för svensk försvars- och säkerhetspolitik så var Rysslands annektering av Krim den andra. Plötsligt är den europeiska säkerhetsordningen direkt hotad. Svenska politiker började tala om upprustning igen och under 2015 togs ett nytt försvarsbeslut om att, för första gången på många år, tillföra mer pengar till försvaret. Men inte bara det – det har även skett en doktrinär förändring; försvaret av Sverige börjar nu i Sverige och ej längre i internationella sammanhang i samma utsträckning. Ett utifrån-in-perspektiv har fått ge vika för ett inifrån-ut-perspektiv. Cirkeln är sluten och värnplikten är tillbaka. Vi har fått ett nationellt försvar.

 

Fredrik Müller-Hansen

Utbildningsansvarig

Folk och Försvar

 

Denna text har sitt ursprung i utbildningsmaterial som Folk och Försvar producerat till Försvars och Säkerhetsakademin 2017 (FOSA 17)  

Läs Fredrik Müller-Hansens förklarande text om hur och varför Sveriges försvar omvandlats under de senaste 40 åren.  

Relaterade filer

Inga relaterade filer

Tillbaka

Analys

Svensk flagga i skärgården

Analys | Johan Larnefeldt
12 September 2014

Observatör blickar ut över skärgården

Analys | Annika Nordgren Christensen
8 September 2014

Amerikanska soldater i ökenstorm

Analys | Michael Sahlin
4 September 2014

Totalförsvar 2.0?

Analys | Johan Larnefeldt
2 Juli 2014

Artiklar

Artikel: Matilda Karlsson
2 Oktober 2017

Artikel | Henrik Karlsson
4 Maj 2017

Artikel | Fredrik Müller-Hansen
28 April 2017

Artikel | Henrik Karlsson
11 April 2017

Opinion

Opinion | Jens Pettersson
13 Mars 2017

Opinion | Jennifer Unelius
3 Mars 2017

Opinion | Lena Nyberg
17 Mars 2016

Opinion | Ida Texell
12 Januari 2016

Reportage

Reportage | Dan Wennerholm
28 Oktober 2015

Ute i brandområdet i Västmanland.

Reportage | Andreas Weiborn
24 September 2014

Vår webbplats sparar viss data (cookies) som vi använder för statistik och utveckling. Läs mer...