ANALYS Den 8 april 2010 kom president Obama ett steg närmare sin vision om en kärnvapenfri värld då han och Rysslands president Medvedev skrev under det nya START-avtalet (STrategic Arms Reduction Treaty). Avtalet innebär att båda länderna begränsar sig till 1500 kärnstridsspetsar var (en reducering med 30 procent sen förra avtalet) och begränsar antalet vapenbärare till 800. Avtalet reglerar dock inte utvecklingen av USAs missilsköld som planeras att byggas.

Nästan på dagen, ett år tidigare, höll president Obama ett bejublat tal i Prag där han deklarerade sin och USA:s vilja till total nedrustning vad avser kärnvapen. Detta sågs av många som ytterligare ett avsteg från den förra administrationens hållning i kärnvapenfrågan. Men man ska nog akta sig för att dra allt för stora växlar på det nya START-avtalet. Avtalet innebär förvisso en kraftig reducering av antalet kärnstridsspetsar men både USA och Ryssland kommer likväl att ha tillgång till tillräckligt mycket kärnvapen var för att kunna förinta planeten ett par gånger om.

För egen del så menar jag att mängden kärnvapen i världen inte är lika intressant som frågan om vilka doktriner som styr användning av dessa vapen. USA:s nya kärnvapendoktrin ”Nuclear Posture Review (NPR)”, framtagen av Pentagon under ledning av försvarsminister Robert Gates, är intressant läsning. Å ena sidan har USA tagit bort en rad situationer för vilka kärnvapen kan användas men samtidigt sagt att dessa inte gäller länder som Iran och Nordkorea. Vidare säger Obama att USA inte kommer att använda kärnvapen mot NPT-länder som inte är kärnvapenstater, ens om ett sådant land skulle attackera USA med biologiska eller kemiska vapen. Republikaner i USA kritiserar denna hållning då man menar att USA öppet säger att man inte kommer att slå tillbaka i händelse av en större attack. 

Bushadministrationen hade en mer vag hållning som innebar att USA förbehöll sig rätten att använda kärnvapen i en liknande situation. Detta menade man hade en avskräckande effekt, helt enkelt på grund av otydligheten i budskapet. USA säger också att man kan använda kärnvapen mot icke-statliga aktörer (t.ex. Al-Qaida).  Men eftersom icke-statliga aktörer ofta finns på ett annat lands territorium betyder det att USA mycket väl kan slå till mot ett land som är medlem i NPT. Hela dokumentet som publicerats är fullt av ”lufthål” och mycket tyder på att USA själva tänker definiera vilket land som följer NPT-avtalet oavsett vad FN:s säkerhetsråd eller IAEA tycker.

Också ryssarna har ändrat sin kärnvapendoktrin. Tidigare ansåg ryssarna att kärnvapen kunde användas ”in situations critical for [the] national security of Russia” medan den nya doktrinen istället säger att vapnen kan användas när ”the very existence of [Russia] is under threat”. Med andra ord har man höjt tröskeln för användning av kärnvapen. Något i grunden väldigt positivt. Men precis som tidigare så förbehåller sig ryssarna rätten att använda kärnvapen som ett svar, inte bara på en kärnvapenattack, utan även en konventionell attack. På det hela taget så innehåller den nya miltära doktrinen mindre fokus på kärnvapen och lägger istället tyngdvikten på konventionella, högteknologiska vapen.

Det nya nedrustningsavtalet mellan Ryssland och USA, i kombination med nya doktriner för användning av kärnvapen, ger ett visst hopp om att massförstörelsevapen blir allt mindre relevanta för stormakterna. Men ännu är vägen lång mot en kärnvapenfri värld. Ickespridning av kärnvapenteknologi ligger högt på den amerikanska agendan, med rätta kan ju tilläggas. Att de stora kärnvapenstaterna rustar ner och ändrar sina doktriner spelar på det stora hela taget kanske inte så stor roll om fler länder samtidigt får tillgång till denna typ av vapen. Obama argumenterade ju att USA:s nya doktrin skulle föregå med gott exempel i kärnvapenfrågan. Återstår ju att se huruvida han får rätt eller inte.

Fredrik Müller-Hansen
Folk och Försvar

Foto: Scanpix

RAPPORT Stoltenbergrapporten och etableringen av Nordefco (Nordic Defence Cooperation) har ingjutit ny energi i diskussionen om nordiskt försvarssamarbete. De nordiska ländernas geografiska närhet skänker uppenbara möjligheter och incitament för samverkan.

Östersjön, Öresund och Arktis har lyfts fram som områden vilka sammanfogar de nordiska länderna genom behov av energisäkerhet, sjöfartssäkerhet och ekologisk säkerhet. Östersjösamarbetet var en av prioriteringarna under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 och de steg som tagits mot fördjupat samarbete inom sjöövervakning har framhållits som både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt gynnsamma. 

Men den geopolitiska kartan förklarar också en del olikheter i ländernas försvarsstrukturer. Avståndet till den ryska gränsen utgör en relevant faktor. Finland behåller ett jämförelsevis starkt territoriellt försvar, medan det danska försvaret kännetecknas av en hög ambitionsnivå för internationella insatser. Sveriges försvarsreform placerar oss allt närmre den danska modellen, och Norges försvar har utvecklats mot en blandad insatsorganisation.
 
Olika försvarsstrukturer bottnar i olika analyser. Är länderna villiga att inleda samarbete kring analys? Hur förhåller de sig till tanken om nationella försvar som kompletterar varandra, och vilka begränsningar skapas genom olikheter i försvarsstruktur?

Sverige, Norge och i synnerhet Finland tillskriver Ryssland större relevans än vad Danmark gör. När Ryssland diskuteras i Danmark är det huvudsakligen i relation till Nato eller till den politiska situationen på Balkan. Den danska försvars- och säkerhetspolitiken har överlag kommit att präglas av landets fördjupade relation till USA och medlemskap i Nato (det atlantiska samarbetet är en angelägenhet även för Norge, men inte lika exklusivt som i Danmark). Den ”hårda” danska säkerhetspolitiken utövas inom andra ramar än den nordiska. Det är snarare för samarbete inom ”low politics” som Danmark riktar blicken mot Norden.

De nordiska ländernas medlemskap i andra samarbeten och organisationer är ett återkommande ämne. En del menar att ett fördjupat samarbete kan öka det nordiska inflytandet i Europeiska unionen och ser ett incitament däri. Det har också hävdats att Lissabonfördraget skapar verktyg för att driva det nordiska samarbetet ”från ord till verklighet”. Fördragets betydelse för nordiskt försvarssamarbete har dock ofta tonats ned, inte minst då Nato förblir den primära instansen för kollektivt försvar av dess medlemmar.

Sverige är det enda land som deklarerat en solidaritetsförklaring riktad särskilt till våra nordiska grannar. Är graden av solidaritet och tillit mellan de nordiska länderna tillräcklig för ett fördjupat samarbete? Hur ska vi till exempel tolka det blygsamma agerande som resten av Norden uppvisade i anslutning till Muhammedkarikatyrerna? Är det i sådana situationer som ett samarbete kräver ett mer kollektivt agerande – och har vi i så fall viljan? Många landar i slutsatsen att det skulle krävas en större olycka eller annan katastrof som ”tvingar” de nordiska länderna in i ett mer integrerat och systematiskt samarbete. Folk och Försvar följer utvecklingen och kommer även fortsättningsvis göra nordiskt samarbete till föremål för spännande diskussioner.  

Sofia Tuvestad
Folk och Försvar

Länk till Stoltenbergrapporten
Länk till Nordefco

Foto: Alexander Karlsson/Försvarsmakten/Combat Camera

DEBATT Ryssland stormaktsambitioner är uppenbara och maktspråket mot små grannländer aggresivt. Invasionen av Georgien och efterföljande agerande från rysk sida avslöjade landet som en auktoritär stat med nationalistiska och territoriellt expansiva förtecken. Den ekonomiska tillväxt som landet uppnått har bland annat gått till att rusta upp landets militära försvar.

De ryska ambitionerna får också konsekvenser för energipolitiken när stora delar av Europa är i full färd med att göra sig beroende av rysk gas. Den rysk-tyska gasledningen kommer att flytta fram Rysslands säkerhetspolitiska intressen i Östersjön, och det kommer att påverka Sverige. De senaste fem åren har den ryska militära aktiviteten ökat markant.

Att sänka ambitionsnivån i det svenska invasionförsvaret under 90-talet var rätt tänkt utifrån den utvecklingen vi kunde se då. Men hotbilden i vårt närområde, speciellt i Östersjöområdet, är inte densamma idag. Mot bakgrund av detta menar vi att det var ett misstag att militärt utrymma Gotland. Det handlar inte bara om att hela Sverige ska försvaras, Gotlands betydelse för försvaret av Sverige kan inte överskattas.

Vår slutsats blir att den politiska utvecklingen i Ryssland bör få konsekvenser, också för utvecklingen av vår egen försvarsförmåga.

Det betyder inte att vi ser ett motsatsförhållande mellan internationella insatser och försvaret av Sverige. Folkpartiet vill verka för ett fortsatt aktivt svenskt deltagande i internationella insatser. Vårt engagemang i Afghanistan ska förbli långsiktigt och kraftfullt. Trots det menar vi att nästa försvarsbeslut måste fokusera mer på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde, i synnerhet Östersjöområdet.

Arbetet med att förbereda nästa försvarsbeslut kommer att sättas igång någon gång efter höstens val. Inför det försvarsbeslutet, som kommer att behöva fattas 2012-2013, vill vi lyfta fram ett antal punkter som särskilt viktiga för det försvar Folkpartiet vill se i framtiden.

· En allvarlig brist i svenskt försvar gäller förmågan att strida i högre förband. Folkpartiet menar att armén ska kunna mobilisera fem mekaniserade brigader. De ska organiseras kring dagens 280 Leopard-stridsvagnar och cirka 550 stridsfordon 90. Inga stridsvagnar, stridsfordon eller haubits 77 ska avvecklas eller skrotas.

· Robot 23 ska förbandssättas. Robotsystem 77 vidmakthålls så länge möjligt och ersätts i första hand av Robot 23.

· Vi går nu från plikt till frivillighet och kontrakterad personal. Folkpartiet menar att personalen i insatsförbanden ska bestå av en mindre andel heltidsanställda och en större andel kontraktsanställda. Även de som varit heltids-/kontraktsanställda står kvar krigsplacerade ett antal år efter avslutad tjänst.

· Samtliga officerare och soldater i Försvarsmakten ska vara krigsplacerade.

· Heltidsanställda soldater ska bara finnas i den utsträckning det behövs för att förbereda och genomföra internationella insatser, eller för att klara av vissa krävande specialistfunktioner.

· Brigaderna ska organiseras av dagens fyra arméregementen; Boden, Skövde, Lund och Stockholm samt Gotlandsbrigaden (P18) som återuppsätts.

· Hemvärnet är nu en del av insatsorganisationen. Därför föreslår vi att hemvärnet organiseras som infanteribataljoner.

· Folkpartiet vill att de nya kustkorvetterna snarast måste sättas i operativt skick; de måste utrustas fullt ut och förbandssätts.

· Förband med kustrobot ska organiseras för bland annat Gotland.

· Vi ska behålla och modernisera 100 JAS-flygplanen utifrån svenska operativa behov.

· Folkpartiet menar att de skyddade underjordiska Stridsledningscentralerna ska bibehållas. Anläggningarna representerar många miljarder i investeringar och är tillräckligt robusta för att möta dramatiska förändringar i omvärldsläget.

· Krigsplanläggningen ska återupptas. Delar av Högkvarteret ska avvecklas och tre regionala militärkommandon upprättas. Dessa ska planera och leda försvaret inom sina områden; ett i nord, ett i syd och ett särskilt Östersjökommando.

Konsekvenserna av Folkpartiets förslag blir flera. Med vår politik bibehålls dagens grundorganisation. Inga ytterligare nedläggningar bör genomföras Dessutom återuppsätts Gotlandsbrigaden P 18. Vi bibehåller dessutom fler kontraktsanställda och personal som står kvar som krigsplacerade även efter avslutad tjänstgöring. Med vår politik får försvaret behålla sina överskott. De besparingar som görs genom färre heltidsanställda används istället för att skapa den större krigsorganisationen. Om en resursförstärkning av försvaret krävs, så vill vi att det prioriteras i budgetarbetet under nästa försvarsbeslutsperiod.

Allan Widman
Försvarspolitisk talesman (FP)

ANALYS Det laglösa området från norra Kenya genom Somalia och Adenviken till Arabiska Halvön, är på väg att utökas med Jemen. Ett mycket instabilt land som om det ytterligare förfaller kan leda till att al Qaida får unika möjligheter att utföra attacker i en region som förser hela världen med olja.

Det bergiga, otillgängliga Jemen med ett pågående inbördeskrig i Saada-provinsen i norr och dess i övrigt mångfacetterade politiska och ekonomiska problem, påminner mycket om situationen i Afghanistan. Landet har dessutom en 2000 km lång kuststräcka som är svår att kontrollera. Som en konsekvens av detta flödar vapen in och ut över landets gränser utan att kustbevakningen har en chans att förhindra det. Också den 1,500 km långa gränsen mot Saudiarabien är extremt svårövervakad, med tanke på landets bristande finansiella resurser.

På andra sidan Adenviken, i Somalia, har ett uppror lett av al Qaida-allierade al Shabab och andra väpnade oppositionsgrupper tagit kontrollen över södra delen av landet och helt förlamat regeringen i huvudstaden Mogadishu. Under tiden har hela Somalia fyllts av vapen från Jemen.

Al Shabab och Hizbul Islam är de två grupper i Somalia som anses kontrollera både vapenhandeln och terrorverksamheten. Al Shabab har lovat att tillhandahålla vapen och män för att hjälpa al Qaida att besegra Jemens folkvalda regering.

Ett sätt att överleva
Ett avgörande skäl till att människor blir inblandade i vapenförsäljning är just förfallet i det egna samhället som leder till hög arbetslöshet, särskilt bland unga. I Jemen är ett annat skäl att jemenitiska tjänstemän själv är inblandade i den lukrativa handeln. I Jemen utgör ledarna för de mäktigaste stammarna toppskiktet av landets militära ledning. Och Jemens militärer kontrollerar en betydande del av landets kommersiella tillgångar. Vapenhandeln har alltså blivit en privatsak. Underrättelsekällor uppger att personer i president Ali Abdullah Saleh’s regering privat säljer vapen till al Shabab-gerillan.

I FOI-rapporten slås fast att vapenhandeln till slut kommer att skapa problem för Jemen. Al Shabab har klargjort sin avsikt att stödja och förse al Qaida med vapen. Samtidigt som regeringen i Jemens huvudstad Sanaa slåss mot al Qaida och ska kartlägga gruppens band med al Shabab. Att det arbetet ta itu med vapenhandeln från Jemen till Somalia skulle vara ett steg i rätt riktning i det arbetet. Förutsättningen är att regeringen i Sanaa – liksom regeringen i grannlandet Somalia får hjälp att bekämpa fattigdomen – det grundläggande skälet till att människor ser piratverksamhet som den enda möjliga vägen att själva överleva.

Farliga piratvatten

Men i takt med att världssamfundet intensifierat sina insatser har piraterna utvidgat sina jaktvatten till att även omfatta Arabiska sjön och Indiska Oceanen. Särskilt oroande idag är att Jemen blivit piraternas nya hemmabas.

Sverige leder EU-styrka
Piratdåden i Adenviken utanför Somalia har ökat kraftigt och förväntas bli ännu fler. Bara de två senaste veckorna har den EU-ledda styrkan i operation Atalanta avbrutit flera kapningsförsök från olika piratgrupper, omhändertagit över 40 pirater och tagit i beslag eller sänkt ett antal fartyg. Dessutom har den svenska kustbevakningens flyginsats i operation Atalanta redan bidragit till att EU-styrkan har kunnat avbryta pågående eller planerade kapningar.

I april 2010 tar Sverige över ledningsansvaret för den EU-ledda styrkan i operation Atalanta. De kommer bland annat att leda 7-10 större fartyg och fem flygplan. Den multinationella staben som Sverige ansvarar för består av cirka 25 personer från ett antal olika nationer. Chef för EU-styrkan är Jan Thörnqvist och operationsledare är Anders Larsson.

Marianne Rönnberg Galmor

Jemens historia
I slutet av 800-talet kom ett av de bergsfolk som var bosatta på platsen, de shiitiska zayditerna, att få en dominerande ställning över slättfolken som var sunnimuslimer. Egypten påverkade länge men landet har också varit under turkiskt, brittiskt och osmanskt styre och har sedan britterna haft stor strategisk betydelse för sjöfarten mellan Indien och Europa.

År 1849 ockuperade Osmanska riket norra delen av Jemen och 1914 delade osmaner och britter sedan upp landet i Nordjemen och Sydjemen. När osmanerna drog sig ur Första världskriget och lämnade landet 1918 övergick makten till en av de lokala ledarna för motståndet mot Osmanska riket, den zayditiske Imam Yahya. Denne och hans efterföljare imam Ahmad bin Yahya lyckades hålla fred i landet till priset av isolering och en despotisk regim. Denna isolering bröts genom revolutionen 1962 då Arabrepubliken Jemen (Nordjemen) grundades.

Den Sydarabiska federationen (Sydjemen) grundades 1959 med brittisk hjälp. I södra Jemen startade 1963 ett självständighetskrig mot britterna som ledde till att britterna 1967 lämnade landet och Demokratiska folkrepubliken Jemen bildades.

De osmansk-brittiska gränserna bestod med andra ord fram till 1990 då återföreningen av de två landsdelarna blev till det gemensamma landet Republiken Jemen med Sanaa som huvudstad.

Reseinformation Jemen
Svenska UD avråder sedan mars 2008 från "icke nödvändiga" resor till Jemen. Orsaken är konflikten i de norra delarna av landet samt de angrepp som återkommande riktas mot utlänningar och utländska intressen i större delar av landet. Med anledning av det försämrade säkerhetsläget i Jemen utvidgade UD i december 2009 sin rekommendation med tillägget att avrådan från då och tillsvidare gäller resor till norra Jemen. Den nordvästliga provinsen Sadaa och dess angränsande provinser Hajjah, Amran och Al Jawf omfattas av reservationen. Läs mer här.

Källor: FOI, UD, Försvarsmakten, Wikipedia.