RAPPORT Stoltenbergrapporten och etableringen av Nordefco (Nordic Defence Cooperation) har ingjutit ny energi i diskussionen om nordiskt försvarssamarbete. De nordiska ländernas geografiska närhet skänker uppenbara möjligheter och incitament för samverkan.

Östersjön, Öresund och Arktis har lyfts fram som områden vilka sammanfogar de nordiska länderna genom behov av energisäkerhet, sjöfartssäkerhet och ekologisk säkerhet. Östersjösamarbetet var en av prioriteringarna under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 och de steg som tagits mot fördjupat samarbete inom sjöövervakning har framhållits som både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt gynnsamma. 

Men den geopolitiska kartan förklarar också en del olikheter i ländernas försvarsstrukturer. Avståndet till den ryska gränsen utgör en relevant faktor. Finland behåller ett jämförelsevis starkt territoriellt försvar, medan det danska försvaret kännetecknas av en hög ambitionsnivå för internationella insatser. Sveriges försvarsreform placerar oss allt närmre den danska modellen, och Norges försvar har utvecklats mot en blandad insatsorganisation.
 
Olika försvarsstrukturer bottnar i olika analyser. Är länderna villiga att inleda samarbete kring analys? Hur förhåller de sig till tanken om nationella försvar som kompletterar varandra, och vilka begränsningar skapas genom olikheter i försvarsstruktur?

Sverige, Norge och i synnerhet Finland tillskriver Ryssland större relevans än vad Danmark gör. När Ryssland diskuteras i Danmark är det huvudsakligen i relation till Nato eller till den politiska situationen på Balkan. Den danska försvars- och säkerhetspolitiken har överlag kommit att präglas av landets fördjupade relation till USA och medlemskap i Nato (det atlantiska samarbetet är en angelägenhet även för Norge, men inte lika exklusivt som i Danmark). Den ”hårda” danska säkerhetspolitiken utövas inom andra ramar än den nordiska. Det är snarare för samarbete inom ”low politics” som Danmark riktar blicken mot Norden.

De nordiska ländernas medlemskap i andra samarbeten och organisationer är ett återkommande ämne. En del menar att ett fördjupat samarbete kan öka det nordiska inflytandet i Europeiska unionen och ser ett incitament däri. Det har också hävdats att Lissabonfördraget skapar verktyg för att driva det nordiska samarbetet ”från ord till verklighet”. Fördragets betydelse för nordiskt försvarssamarbete har dock ofta tonats ned, inte minst då Nato förblir den primära instansen för kollektivt försvar av dess medlemmar.

Sverige är det enda land som deklarerat en solidaritetsförklaring riktad särskilt till våra nordiska grannar. Är graden av solidaritet och tillit mellan de nordiska länderna tillräcklig för ett fördjupat samarbete? Hur ska vi till exempel tolka det blygsamma agerande som resten av Norden uppvisade i anslutning till Muhammedkarikatyrerna? Är det i sådana situationer som ett samarbete kräver ett mer kollektivt agerande – och har vi i så fall viljan? Många landar i slutsatsen att det skulle krävas en större olycka eller annan katastrof som ”tvingar” de nordiska länderna in i ett mer integrerat och systematiskt samarbete. Folk och Försvar följer utvecklingen och kommer även fortsättningsvis göra nordiskt samarbete till föremål för spännande diskussioner.  

Sofia Tuvestad
Folk och Försvar

Länk till Stoltenbergrapporten
Länk till Nordefco

Foto: Alexander Karlsson/Försvarsmakten/Combat Camera