Foto: Flickr/Creative Commons/P1r

Beredskap och politik

Stockholm |

Under den senaste tiden har Sveriges militära förmågor stått i fokus för debatten om säkerhet och beredskap. Tidigare har andra former av krisberedskap och hot uppmärksammats i varierande utsträckning: händelserna i Oslo och på Utøya, klimatförändringens globala effekter, och informationsteknologins ökande betydelse för samhällens sårbarhet. Hur god är egentligen vår beredskap, och vilka är de främsta problemen? Johan Larnefeldt gör en översikt.

”Vår beredskap är god”, sa Per Albin Hansson vid andra världskrigets utbrott, och skapade ett långlivat exempel på säkerhetspolitiskt önsketänkande. Trots det relativt sett lugnare omvärldsläget idag har påståendet aktualiserats av den senaste tidens försvarsdebatt – där det är svårt att från politiskt håll få en entydig bild av vilka resurser och förmågor Sverige egentligen har för försvar, samhällsskydd och beredskap.

Enligt den välvilliga tolkningen av Per Albins påstående syftade han främst på civila aspekter av beredskapen, såsom livsmedelsförsörjning, vilket får hans bedömning att framstå som mer rimlig. Denna bredare syn blir också en lämplig utgångspunkt för en översiktlig diskussion om dagens svenska beredskap – från livsmedelstillgång och strömförsörjning till militärt försvar och geopolitiska hotbilder.

Vad gäller civil krisberedskap blir det sällan någon debatt bortom den senaste nyhetshändelsen. Med tanke på den mycket breda uppsättning hot – gränsöverskridande i både sektoriell och territoriell bemärkelse – som kan aktualiseras är detta knappast märkligt, men likväl olyckligt. Spektakulära händelser som tsunamin i Sydostasien och stormen Gudrun ledde till omfattande debatt om svensk krisberedskap. Kraven på starkare ledning och samordning resulterade så småningom i bildandet av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) samt skapandet av Kansliet för krishantering inom Statsrådsberedningen.

Förslagen på något slags krisberedskapsminister med större befogenheter dyker ändå upp med jämna mellanrum, både i svensk och i europeisk debatt. En dylik centralisering skulle dock bryta med mångas syn på svensk förvaltningstradition, och mycket talar för att beslutsfattare och myndigheter hellre inriktar sig på samordning och samverkan än på ledning och styrning.

Att samverkan mellan olika nivåer och aktörer ökar i betydelse i svensk och internationell samhällsstyrning generellt är tydligt. Det är dock inte lika självklart att detta fungerar lika väl i krissituationer som i det dagliga arbetet – något som fortfarande tycks vara ett grundantagande i svensk offentlig förvaltning. Även bortsett från avsaknaden av centraliserad ledning för civil krisberedskap i Sverige är områden som cybersäkerhet beroende av ett stort antal aktörer som i ökande utsträckning är privata och inte offentliga. Detta gör hotbilderna betydligt mer spridda och svåröverskådliga än på flertalet andra områden. Givetvis får detta konsekvenser för hur ansvariga aktörer arbetar, men det är ändå lättare för statliga myndigheter att samordna sig själva än att bedriva samordning av och med lokala och regionala myndigheter. Utöver detta finns givetvis den internationella och europeiska nivån – för att inte tala om de många privata aktörerna inom till exempel energi- och IT-sektorerna. Trots de reformer som genomförts finns röster som menar att framför allt regeringskansliet fortfarande saknar möjlighet att på ett tillräckligt kraftfullt sätt samordna krisberedskapen inom centrala områden, såsom cybersäkerhet och terrorism.

De stora frågorna om flödessäkerhet och krisberedskap i bredare bemärkelse är ofta för komplicerade och invävda i andra områden och sektorer för att ges ordentlig plats i samhällsdebatten, och den aspekt av svensk beredskap som just nu diskuteras mest intensivt är den militära. Debatten tog fart efter överbefälhavarens uppgifter i en intervju Svenska Dagbladet om att Försvarsmakten endast klarar att möta ett begränsat angrepp i en riktning i en vecka. Efter att under lång tid ha varit uppmärksammade bland specialister och på bloggar har nu försvarsfrågorna kommit ut i en bredare offentlighet. Här aktualiseras flera delfrågor.

Det kan ibland framstå som oklart huruvida svenska försvarspolitiska beslut baseras främst på säkerhetspolitisk analys eller på strävan att uppnå finanspolitisk balans samt närings- och handelspolitiska mål. Samtidigt är det möjligt att hävda att Försvarsmakten och dess förmågor över huvud taget inte bör dimensioneras efter säkerhetspolitisk utveckling och uppfattade hot i närområdet och omvärlden. Att låta försvarspolitiska beslut påverkas av en förändrad hotbild kan – närmast per automatik – innebära att man är för sent ute. Med denna utgångspunkt behöver ett nationellt försvar ha en konstant grundnivå, där den exakta ambitionsnivån möjligen ska påverkas av potentiella motståndares förmågor, men mindre av (ständigt osäkra) bedömningar av deras intentioner.

Mot detta perspektiv kan vi dock ställa en annan säkerhetspolitisk grundhållning, där fokus ligger mer explicit på mänsklig säkerhet, snarare än på staters eller territoriers säkerhet. Detta resulterar dels i andra ståndpunkter om de dagsaktuella politiska valen, dels i en annan syn på hur säkerhet över huvud taget skapas. I detta perspektiv blir det mindre centralt att Sverige som enskild aktör har en försäkring i form av ett starkt militärt försvar, och mer centralt att vi har värdebaserade och konstruktiva relationer med omvärlden. Med denna syn kan varje militär förstärkning bli ett säkerhetshot i sig, eftersom handlingar – vänskapliga såväl som fientliga – antas ha spridnings- eller smittoeffekter. Under det senaste decenniet kunde dessa två perspektiv – som vi kan kalla det traditionella respektive det alternativa – i viss mån förenas, genom försvarspolitikens tydliga inriktning på internationella insatser. En sådan förening är svårare i nuläget, då den nationella arenan återigen hamnat i fokus.

Här är det värt att notera att uppgiften om en veckas uthållighet för försvaret tycks utgå från den insatsorganisation – IO14 – som ska vara igång år 2019. ÖB har dessutom tidigare meddelat att det kommer att krävas resurstillskott från 2015 om IO14 ska bli verklighet. Ett än mer djupgående problem finns i frågan om vad som egentligen ska vara styrande för svensk försvarsförmåga. Det dominerande partiet i regeringen är ovilliga att explicit koppla ihop omvärldsutvecklingen med försvarsförmågan, samtidigt som de inte alls tycks vilja artikulera någon alternativ syn på säkerhetsbegreppet. Detta har skapat en märklig låsning i debatten, där ingen – oavsett ståndpunkt – verkar ha en tydlig motståndare eller diskussionspartner.

En sådan situation har rimligen betydelse för allmänhetens inställning till frågor kopplade till samhällssäkerhet och försvar – områden som numera sällan ses som centrala varken i människors vardag eller i rikspolitiken. Det är möjligt att det inte är meningsfullt att vänta sig ett svar på försvars- och säkerhetspolitikens många utmaningar från den partipolitiska debatten, utan att de verkliga stötestenarna snarare finns i styrningen och i förmågan att formulera begripliga mål för försvaret. Men även om mycket talar för att flera av de centrala problemen faktiskt finns i förvaltningspolitiken snarare än i partipolitiken blir det i längden orimligt att ducka för frågan om hur synen på omvärld och säkerhet ska påverka politiken för försvar och samhällets krisberedskap.

Johan Larnefeldt, statsvetare

Taggar

Tillbaka

Kommentar från mikael juul - sörensen |

Hej Johan. Jag heter Mikael Juul - Sörensen och är "vilande" ordförande i beredskapspolisföreningen.
Det finn omkring 13 000 ordningspoliser i Sverige och de är utsprida i landet. Av dessa 13 000 finns det runt 1 200 som är särskilt utbildade för allvarliga ordningsstörningar.
Polisen i yttre tjänst arbetar i 3 skift och det innebär att . en tredje del är i tjänst. Sedan får man räkna bort de som är lediga av sociala, komplediga, semester etc.
Dessa poliser ska kunna sättas in vid katastrofer vilket innebär att deras ordinarie uppdrag försvagas på grund av exempelvis bevakning efter större evakueringar. Från vilka landsdelar ska dessa poliser tas ifrån?
Naturligtvis uppstår en lucka i samhällets beredskap för bl.a. katastrofer. En lucka för att ge medborgaren skydd, enligt mellan gällande gällande lagstiftning. Få poliser som ska arbeta gemensamt med resten av det civila delen. Det finns en övertro om att HV/ nationella skyddsstyrkan ska stödja polisen med bevakning och andra polisiära uppgifter. Kunskapen om vilka lagar som styr försvarsmakten stöd till samhället är allvarligt undermåliga.
Detta gäller också stödet till internationella uppdrag. Anledningen till militär i exempelvis Peace & ordet är för att det inte finns polisförband. Det är ju trots allt fred och då får man tumma på internationella lagar. Det är en gammal tradition.
Detta var en av beredskapspolisens uppgifter, att sättas in vid kriser och de testades även för internationella uppdrag men som "trollades" bort inom RPS 2001 och 02. Det finns en utvärderingsrapport om den internationella övningen som jag naturligtvis kan skicka till dig om du är intresserad, då får du sammanfattningen och förlagen för, då framtiden.
Mvh
Mikael Juul - Sörensen.

Lägg till en kommentar