På bilden: Catherine Ashton, EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. (Foto: European Parliament/Flickr)

EU:s utrikespolitik och den ekonomiska krisen

Stockholm |

I oktober bjöd Folk och Försvar och Moderaterna in till seminariet ”EU:s utrikespolitik och den ekonomiska krisen - vilken är vägen framåt?”. Lina Hast från Folk och Försvar rapporterar om hur forskare och politiker ser på krisens natur och konsekvenser.

Som grund för seminariet låg dels den ekonomiska krisen, men även den utrikespolitiska proposition som Moderaterna presenterade på sin partistämma den 20-23 oktober. Propositionen går under titeln ”Frihet och utveckling i världen” och utgör basen för hur Moderaterna ska bedriva och koordinera sin utrikespolitik. En av de bärande idéerna i propositionen är att Sverige skall vara med i arbetet att förstärka institutioner som EU och FN. 

En fenomenal utmaning väntar
Dagens ekonomiska kris skiljer sig mot vad vi tidigare varit med om, menar Johannes Malminen från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). De utmärkande särdragen för just den här krisen, såsom att den är enorm och har spridit sig oerhört fort, gör att de verktyg som fungerat på andra kriser kanske inte är tillämpningsbara idag. Verktygen måste anpassas efter den aktuella krisens egenskaper. Malminen betonar att en fenomenal utmaning väntar oss.

Det är svårt att veta om och i så fall hur den ekonomiska krisen kommer att påverka andra politikområden inom EU såsom det försvars- och säkerhetspolitiska. Malminen anser att politikerna står inför en svår krishanteringsutmaning, då enbart varningar om en kris kan bidra till att en kris utlöses. Det kan även vara svårt för politiker att motivera politiska beslut om dessa inte är förankrade hos medborgarna. Att effekterna av politiska beslut dröjer i tid kan också vara problematiskt, då medborgarna ofta kräver att se resultat på en gång.

Krisen har spridits över flera dimensioner, från nationell till global nivå och från den finansiella sektorn till realekonomin. I början var krisen kopplad till den privata sektorn, men i och med att den ökade i omfång var stater tvungna att ingripa och således blev krisen statsfinansiell. Det faktum att marknadsaktörerna inte lyckats lösa situationen har tvingat statliga aktörer att ta en huvudroll i krishanteringen. Krisen har också blivit global, från att ha börjat i välutvecklade länder för att sedan sprida sig till utvecklingsländer på grund av deras beroende av de välutvecklade länderna. Utvecklingsländer brukar främst drabbas av kriser då de utvecklar sin inhemska ekonomi och avreglerar finansmarknaderna (det är nästintill oundvikligt för ett land att utveckla och marknadsanpassa sin ekonomi utan att någon gång hamna i en ekonomisk kris). Den här krisen är speciell, då den inte handlar om enbart utvecklingsländers egna marknader utan om den globala. 

Krishantering utan koordinatör
En stor utmaning med dagens ekonomiska kris är att den är global men hanteras på statlig och mellanstatlig nivå. Under tidigare globala kriser har USA tagit den ledande rollen för krishanteringen. Men nu har USA själva drabbats hårt, och fungerar snarare som ett avskräckande exempel än som förebild. På den globala nivån finns en svår koordineringsproblematik, vilket är förståeligt då samma problematik även återfinns på nationell nivå. Vi står nu utan en naturlig koordinatör som kan samordna länder kring hanteringen av krisen.

Det som krävs inom den närmsta framtiden, menar Malminen, är att skuldnedskrivningarna löses. I samband med det måste bankerna kapitalförstärkas för att klara av nedskrivningarna. Räddningsfondens form måste reformeras så att den får mer mandat och resurser för att agera. Policykoordinering är viktigt, även om det är svårt då de nationella behoven skiljer sig från gemenskapens. Koordineringen försvåras ytterligare av bristen på institutionellt ramverk, och verktygen för att lösa krisen har brister om de inte helt saknas. Malminen betonar också att länderna inom EMU måste få till ett gemensamt narrativ som beskriver för befolkningen varför åtgärderna måste genomföras. På så sätt får de politiska besluten större legitimitet och ett demokratiskt underskott kan undvikas.  

Malminen ser att utvidgningen av EMU kan ha gått för fort. De stora skillnaderna och behoven mellan länder inom valutaunionen kommer nu upp till ytan. Många av EMU-länderna brottas med budgetunderskott och höga statsskulder vilket i sin tur leder till låg tillväxt och hög arbetslöshet. Försök att säkerställa stabiliteten inom valutasamarbetet har gjorts i form av en stabilitetspakt, men den har inte haft önskad effekt på grund av bristande legitimitet. De första som bröt mot pakten var valutaunionens mest tongivande länder och därigenom förlorade den legitimitet. Att finans- och penningpolitiken inte är sammankopplande för länderna inom EMU gör krisen svårlöst.

Malminen pekar på olika möjliga framtidsscenarion, bland annat att unionen splittras upp i olika grupperingar eller att den tvärtemot blir mer enad. Möjligtvis kan den ekonomiska krisen hållas isolerad, och i så fall inte påverka de andra områdena inom EU, eller så får den stora effekter på andra områden. Ett scenario vilket inte ses som troligt är att unionen helt faller samman och upphör att existera. Kanske kan krisen ha större effekter vad det gäller Ekonomiska och Monetära Unionen, EMU, snarare än vad gäller unionen till sin helhet.

Globaliseringen har drabbat oss med full kraft
Karin Enström (M), ordförande i utrikesutskottet, betonar att det faktum att den ekonomiska krisen har drabbat oss så hårt, är en konsekvens av globaliseringen. Globaliseringen leder till ökad utsatthet och ett ökat behov av att skydda de flöden som vi är beroende av. Händelser som sker långt bort i världen kan få direkta konsekvenser för EU och dess medborgare. Därför måste vi reagera på hot bortom EU:s gränser innan hoten når hit, manar Enström. Enligt den nya propositionen betonas det att man gemensamt inom EU måste möta de utmaningar som kommer med krisen. Bland annat genom en stärkt europeisk konkurrenskraft för att säkerställa Europas politiska inflytande, då dessa går hand i hand. Enström betonar också att vi är i ett definierande skede av EU:s utveckling, och hur vi hanterar krisen kommer påverka EU:s inflytande i världen under lång tid framöver.

Karin Enström (M), Kerstin Lundgren (C) och Bodil Ceballos (MP) är eniga kring att den ekonomiska krisen öppnar upp för möjligheter, och att det finns en inneboende utvecklingskraft i kriser. Det råder även konsensus kring att risken i kristider är att nationalistiska strömmingar ökar, något som måste bemötas och utmanas. Åsikterna går dock isär gällande frågan om och hur Sverige ska förhålla sig till EU i utrikespolitiska frågor. Ceballos vill att Sverige inte ska vara för beroende av EU utan kunna agera mer självständigt. Lundgren och Enström ser en stor vinst i att koordinera sig inom EU och på så sätt få en starkare röst.


Lina Hast, praktikant Folk och Försvar

Taggar

Tillbaka

Lägg till en kommentar