State of the nation – polarisering utmanar USA

Proteströrelsen Occupy Wall Street är en symptomatisk konsekvens av ett alltmer polariserat USA. Om inte en kommande president lyckas med kraftprovet att återge politiskt hopp och mellanmänskligt förtroende, är det svårt att se hur USA åter kan bli den stabila politiska och ekonomiska världsmakt landet en gång var. Det skriver Johan Cedersjö, som följt den amerikanska utvecklingen på plats i New York.

Få kan ha undgått den proteströrelse som med tilltagande styrka spridit sig i majoriteten av amerikanska och till viss del europeiska storstäder under hösten. Med namnet Occupy Wall Street slog sig den 17:e september 2011 en första samling demonstranter ned på finansvärldens heliga mark, själva ursymbolen för västvärldens storfinans, Wall Street i New York. Med sin slogan ”We are the 99 percent” ville man belysa den sedan 1980-talet allt mer skeva inkomstfördelningen i USA, där den rikaste procenten tillskansat sig allt mer tillgångar relativt övriga 99 procent av befolkningen. Den 17:e november firade rörelsen att man överlevt två månader med demonstrationer över hela New York, där så många som 30 000 sades medverka. Men rörelsen är omstridd. Även om Occupy Wall Street har fått betydande stöd från prominenta delar av både kultur- och näringslivet, har man samtidigt fått svidande kritik för att inte med önskad tydlighet fastslå sin reformagenda. En sak råder det dock konsensus om: Occupy Wall Street är en symptomatisk konsekvens sprungen ur ett alltmer ekonomiskt och politiskt polariserat USA. En utveckling som gått snabbt, och visar få tecken på inbromsning.

Under de senaste åren har många iögonfallande exempel på girighet inom bankvärlden uppdagats i media, så även från Wall Street. Uppblåsta bonussystem som institutionaliserat oansvariga och hastiga investeringar, har i tidningarnas berättelser ofta ställts mot skattebetalarnas allt mer sinande tålamod. För när skattemedel gång på gång tvingas rädda en ohållbar spenderarkultur i en finansvärld i moraliskt förfall, är det grovsalt i såren att återkommande läsa att bovarna i dramat slinker undan bakvägen med fickorna dollarfyllda. Det må vara att det knappast är en ny företeelse med stora bonusprogram för att främja aktivt och riskfyllt börsbeteende. Men i samklang med västvärldens samtida arbetslöshetsnivåer och finansiella orosprognoser, klingar orättvisorna ännu mer ostämt. I detta system har Occupy Wall Street hittat sin livsluft.

Eduardo Porter, fristående skribent på New York Times Sunday Review, redogjorde den 30:e oktober för inkomstfördelningens utveckling i USA sedan 1980-talet, och i synnerhet bank- och finansanställdas dramatiska uppsving. Som grundplåt fastslår han att den översta procenten av skattebetalare i bruttoinkomst tjänar lika mycket som de nedre 50 procenten tillsammans. Han visar sedan hur lönetagarna inom bank- och finanssektorn ökat sina löner från att 1960-1980 i princip vara i nivå med övrig privat verksamhet, till att 2006 vara i genomsnitt 70 procent mer betalda. Andelen ”Finance professionals” i den översta procenten av USA inkomststege har ökat med 238 (sic!) procent mellan 1979 och 2005. Porter skriver att: ”The protesters’ grievances may be aimed at Wall Street as a metaphor for broader economic forces. But there is nothing metaphorical about who is taking home the wealth”.

I sin korta men kärnfulla analys fångar Porter två centrala faktorer för varför USA socialt går på knäna. Först, vad som agerat tändvätska för Occupy Wall Street och dess supporters, är den inkomstökning som skett i bankvärlden. Detta trots att dess oansvariga kultur genererat två, av skattemedel räddade, finanskriser. Det är en statistik som innehåller allt bränsle som behövs för att bygga en armé till proteströrelse. Giriga men leende och rika kostymprydda män, mot den lilla skattebetalande människan. Perspektivet är tidlöst och dramaturgiskt perfekt anpassat till dagens medielogik. Så är även polisens brutalitet mot demonstranterna, som i samma Kafkaliknande liten mot stor-perspektiv gett rörelsen många sympatisörer, inte minst på grund av kraftig kritik i media. Men under de mest dramaturgiskt hårresande historierna från Wall Street, finns en djupare och betydlig bredare problematik. Något som Porter nämner i förbifarten: ett USA som bortanför Wall Street dras isär med växande klyftor mellan fattig och rik.

Att den mest välbärgade procenten av skattebetalare tjänar mer än de nedre 50 procenten är ett uppseendeväckande faktum. Än mer uppseendeväckande är att det egentligen är i underkant, då de lägsta 50 procenten de facto har 13 procent av USA:s skattebärande inkomst, medan den bäst gynnade procenten har 17 procent. Motsvarande siffror var 1986 nästan det omvända; 17 procent för lägre halvan och 11 procent av kakan för den absoluta toppen. Det är en svindlande utveckling, och statistik svår att ta till sig i text. Inte blir det mer lättförståligt – snarare mer absurt – när man utvidgar den övre procenten till de översta tio och ser att de totalt tar 43 (!) procent av den totala inkomsten. Översta 10 procent närmar sig alltså hälften av all inkomst, i världens största ekonomi. Och det går fort.

Bakom dessa siffror finns människor. Att inkomstklyftor av denna storlek sprider avsky och slår djupa kilar i den mellanmänskliga tilliten är en naturlig men ödesdiger konsekvens. I ett land med få sociala skyddssystem kan olyckliga händelser förändra livssituationen och inkomstnivån hastigt, och skillnaden mellan fattig och rik är ständigt närvarande på gatan. Armbågar som vässas i kampen för att behålla eller få ett av de jobb som finns. Minskande lönekuvert som precis täcker månadens avgifter. Dystra prognoser om den nationella ekonomin. Det är lätt att förstå en växande avsmak inför de andra, de allt mer förmögna, med en sådan framtidsoro.

Den mellanmänskliga situationen är dock inte det enda oroande resultatet till följd av den ekonomiska polariseringen. I den politiska sfären har förtroendet för politiker i allmänhet, och Washington i synnerhet, nått rekordlåga siffror. Detta är i hög grad sant för demonstranterna på södra Manhattan, men även i ett bredare befolkningsmässigt perspektiv. Obama nådde under hösten nytt bottenrekord i förtroende för sittande president, och republikanerna har inte haft lätt att skapa begeistring över sina kandidater till presidentvalet nästa år. Att politiska rörelser som Tea-party för fyra år sedan, och Occupy Wall Street i höst, fått den genomslagskraft de haft är ett symptom på lågt politiker- och partiförtroende. Det vittnar om en tro på att politisk förändring måste uppkomma utanför rådande politiska institutioner. Eller med ord saxade från Occupy Wall Streets eget manifest: ”We want to see a general assembly in every backyard, on every street corner because we don't need Wall Street and we don't need politicians to build a better society.”

Dessa åsikter har till och med tagit plats bland politikerna själva, där ett målande exempel är höstens debatter mellan de republikanska presidentkandidaterna. Jag följde debatterna från New York och det var slående att kandidaterna visste vilka strängar de skulle spela på för att attrahera en nuvarande opinion. Båda huvudkandidaterna, Mitt Romney och Herman Cain (som nyligen drog tillbaka sin kandidatur), betonande återkommande sin egen opolitiska bakgrund i näringslivet, och påpekade gärna andra kandidaters helpolitiska karriär. Slutsatsen var att deras erfarenheter från näringslivet – eller kanske icke-erfarenheter från politiken – i större grad gjorde dem lämpliga som folkets man i Vita huset. En både populistisk och osann retorik, då båda haft betydande politiska uppdrag på högsta nivå senare åren, men en tydlig indikation på kandidaternas vetskap om hur utbredd den politiska likgiltigheten hos det amerikanska folket är.

En förklaring till det låga förtroendet kan vara att de etablerade partierna står längre ifrån varandra än på länge, och således har ypperligt svårt att producera någon konstruktiv politik överhuvudtaget. En låsning som i finanskrisens spår i synnerhet rör den ekonomiska politiken, där varje ny reform kategoriskt förkastas av motståndarpartiet. Republikanerna på sin sida driver ett upprepande mantra om mindre politisk styrning, och vägrar reformera inkomstdistributionen i tron att det slår omkull jobbtillväxten. Demokraterna, på motsatt sida, adresserar den skeva inkomstfördelningen, men har uppförsbacke i förtroende och svårt att få igenom sin politik med republikansk majoritet i kongressen. Inte heller verkar det finnas någon politisk personkemi. Demokrater visar föga entusiasm över de republikanska kandidaterna som nästintill alla är längre högerut och mindre konsensusbenägna än vanligt, och republikaner driver, ivrigt påhejade av Tea Party-falanger och högermedia, hatkampanjer mot Obama med ständigt tilltagande styrka. Det är en ömsesidig tondövhet, ett strategispel i vetskapen om kommande års val.

Så oavsett om USA:s president om ett år heter Barack Obama eller Mitt Romney (eller något annat, vilket dock är högst otroligt) har han/hon en prekär uppgift framför sig i att ena ett politiskt splittrat och skeptiskt folk. Ett folk som visat politisk handlingskraft genom att samlas i motståndsrörelser på såväl höger- som vänsterkanten, men även parallellt visat sitt politiska missnöje genom att undvika de etablerade partierna. Tillsammans bidrar de till att skapa en ännu mer mångfärgad politisk palett för kommande president att manövrera. 

Dessa två dimensioner – den politiska och ekonomiska – drar socialt isär USA, och det är svårt att förringa dessa viktiga hörnstenars funktion för en vitalt fungerade demokrati. Om inte en kommande president således lyckas med kraftprovet att återge politiskt hopp och mellanmänskligt förtroende, är det svårt att se hur USA åter ska bli den stabila politiska och ekonomiska världsmakt landet en gång var. Det är ingen omöjlighet. Många gånger genom historien har amerikanska presidenter lyckats sammanfoga detta ändå patriotiska folk. Men utan tvekan har de senaste decenniernas polariserande utveckling grävt djupare sår än på länge.

Johan Cedersjö, student i statsvetenskap vid Göteborgs universitet