Text och bild: Anna Sandqvist

I Libanon är det inte armén utan olika miliser som har den militära makten. Ordkriget mellan Libanon, Israel och Syrien har trappats upp de senaste månaderna och ett nytt storkrig befaras i regionen. Frågan som splittrar libaneserna är om Hizbollahs vapen ska försvara dem under nytt krig – eller om de är orsaken till det.

Libanon håller på att hämta sig efter kriget sommaren 2006. I den shiamuslimska stadsdelen Dahyie i södra Beirut håller invånarna på att flytta tillbaka till sina lägenheter. Men det är inte staten som har byggt upp dem. Det har Hizbollah gjort.

- Libanon är inte en republik, det är en kosmopolitisk idé, en stat som rymmer många nationer. Och när Hizbollah har byggt upp ditt hus tror du på Hassan Nasrallah och inte på staten, säger Gaby Jammal, politisk analytiker.

 
I Libanon är religiös tillhörighet detsamma som politisk tillhörighet. Arton religiösa partier delar på makten genom ett invecklat representationssystem som har sin bakgrund i statens grundande 1943 efter självständighet från Frankrike. Men maktdelningen mellan de olika religiösa grupperna har stått i vägen för en nationell enighet och istället präglas det politiska livet av en maktkamp mellan de olika religiösa partierna. De kristna, som på 1940-talet utgjorde drygt hälften av befolkningen, är idag bara omkring 25 procent, men har fortfarande hälften av den politiska makten och ännu mer av den ekonomiska makten. Shiamuslimerna, som vid statens grundande var i minoritet, saknar idag politiskt inflytande som motsvarar deras antal. Hizbollah, som är en av landets två shiamuslimska partier, är den grupp som vuxit snabbast de senaste åren. De är också de mest välorganiserade och mest välutrustade militärt – men långt ifrån ensamma om att ha en militär organisation. Alla de stora partierna har sin egen väpnade milis knuten till sig.

 
- Den första milisen var en kristen milis som grundades med Franco som förebild. För att stärka sin position gentemot varandra fick alla partier sin egen militära gren – uppbackad av en mäktig supporter utomlands. De kristna stöttas av Frankrike, USA och Ryssland, sunnimuslimerna av Egypten, Jordanien och Saudiarabien och shiamuslimerna av Syrien och Iran, säger Gaby Jammal och fortsätter:

 
- Få libaneser ansåg att inbördeskriget hade något med dom att göra. Det var ett krig som utkämpades mellan olika stormakter på libanesisk mark, genom libanesisk milis. Och med libanesiska offer.

Officiellt pågår ansträngningar för att avväpna alla militära grupper i Libanon, inte minst Hizbollah, som är den mest välutrustade och välorganiserade milisen. Hittills har partiet dock vägrat att ens diskutera frågan.

De politiska spänningarna har ökat mellan olika grupper sedan julikriget 2006 och delat landet i två läger; de som stödjer Hizbollah och de som skyller kriget på dem. Hizbollah, som sitter i parlamentet, lämnade sina platser i protest, vilket lamslog hela det politiska livet under 18 månader. Under lika lång tid pågick protester utanför regeringsbyggnaderna och de största demonstrationer samlade drygt en miljon människor.

Gaby Jammal

Kulmen nåddes den sjunde maj 2008, då Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah under ett TV-sänt tal gav ett hemligt meddelande till den militära organisationen. Inom loppet av ett par timmar hade Hizbollah tagit över hela Beirut.

 
- Det var en styrkedemonstration. Armén gjorde ingenting, de gick hem. Skulle de ingripa skulle det tolkas som om de valde sida politiskt och det skulle innebära att armén splittrades, att soldaterna slöt upp med sin respektive religiösa milis, och då har vi ett nytt inbördeskrig. Ett sådant scenario vill man undvika, säger Gaby Jammal.

Efter fyra dagar återlämnades staden till armén. Men den svaga armén i en svag stat innebär ytterligare ett trovärdighetsproblem. Det skämtas friskt om soldaterna, som står i all sin utrustning i varje gathörn, om att de är ”Libanons trafikpolis”.

- Det är ett politiskt beslut att ha en så pass svag armé, men människor känner sig inte trygga. Och kan inte staten erbjuda skydd söker man sig till dem som kan, säger Gaby Jammal.

Text och bild: Anna Sandqvist, frilansjournalist